Är det verkligen mödan värt att med alla medel försöka dra till sig de bästa talangerna – de sk ”supertalangerna” – för att med deras medverkan kvala upp eller hålla sig i övre skiktet i ”näringslivets elitserie”? Min fråga ställs med anledning av en artikel i Veckans Affärers februarinummer (Nr 7), där supertalangernas värde bokstavligen höjs till skyarna och som man uttrycker det ”bära börsbolagens värde innanför pannbenet”!

En viss talang behövs alltid men supertalangerna utvecklas alltför sällan till sin fulla potential. Alla som känner till lite om lagidrott vet att det är många parametrar som ska falla på plats för att ett lag ska fungera och leverera resultat. Detsamma gäller i allra högsta grad för supertalanger och ”fix¬stjärnor”. Senaste segraren i fotbolls EM 2004 – Grekland – är ett levande exempel på att ett lag kan vinna utan stora ”fixstjärnor”. Med intränade system, teamanda, alla för en – en för alla, fysisk och mental träning etc. –  kunde man bevisligen slå andra med på pappret betydligt vassare lag och därmed vinna EM.

Jag tror detta också gäller för företag och organisationer. Med en tydlig vision, långsiktighet och envishet samt professionell utveckling och träning – kan ett företag komma väldigt långt utan att behöva jaga ”supertalanger”. Tids nog kommer istället dessa talanger att själva leta upp de mest lyckosamma och spännande organisationerna. I det läget kommer dessa supertalanger inte heller ställa orimliga villkor utan anpassa sig för att få komma in i företaget/”laget”.

Det finns gott om exempel på företag som lyckats nå toppen med från början mycket begränsade resurser. Av de mest kända exemplen  finns IKEA och Hennes & Mauritz, som levande bevis på att min tes stämmer, men som sagt då krävs långsiktighet och det tar sin tid! Idag är det alltför för få som är beredda på att bygga så långsiktigt.

- INOM 20 ÅR KAN ROLLERNA VARA OMBYTTA

Om tjugo år har kvinnorna makten. Om tjugo år tjänar kvinnliga vd:ar mer än sina manliga kollegor. Och om tjugo år har en stor del av manligheten fallit till föga för den nya kvinnomakten och ramlat in i den traditionella kvinnorollen.

Detta påstår Ingemar Gens, jämställdhetsexpert, författare och journalist. Jag är benägen att i stora delar hålla med honom i hans teser. Ibland hittar man intressanta artiklar - den här hittade jag i ett av Feminas senaste nummer. Ett ämne som intresserat mig under en tid.

Parallellt med samhällsdebatten har jag som företagsrådgivare och organisationskonsult på nära håll haft möjlighet att följa utvecklingen de senaste 12 åren. Via massmedia och mina egna ungdomar och deras kompisar har jag också kunnat titta in i skolans värld och följa ungdomarnas utveckling och deras syn på tillvaron.
Även flera kollegor till mig instämmer i mina tankar och säger samma sak - det kvinnliga maktövertagandet är snart ett faktum.

Frågan är hur många män som ser denna utveckling och framförallt männen i ledande ställning. Risken är uppenbar att "vi män" sitter i en slags förnekelse och tror att allt fungerar bra. Jag menar precis som Gens och många fler med oss, att kvinnor är mycket bättre på att kommunicera än män, vilket på sikt kommer att vara utslagsgivande i det alltmer avancerade kommunikationssamhälle vi är i färd med att skapa. Män har ofta en oförmåga till kommunikation på ett djupare plan, vilket på sikt kommer att bana väg för kvinnorna och då samtidigt tränga undan männen. Det finns tecken på att näringslivet fått upp ögonen för kvinnorna under senare tid och att de i högre grad får ledande positioner.

Skillnaderna i kvinnligt och manligt ledarskap är något som skrivits om och debatterats mycket länge men det har varit svårt att hitta tydliga skillnader. Ingemar Gens menar dock att detta är något som håller på att förändras. Han stöder sig här på en rapport om kvinnliga chefer i Finland, vilken visade att kvinnorna generellt genererade 10 % högre vinst än sina manliga kollegor. Jag menar att det är att dra lite för långtgående slutsatser av en enskild studie. Det framgår bland annat inte klart hur stor population studien byggde på. Dock borde den fungera som en väckarklocka för näringslivets företrädare och styrelser (dominerade av män) och väcka intresse för fler och djupare studier i ämnet!

Att teorin om att kvinnor i gemen är mer pålästa, mer konsekventa och mindre inriktade på maktkamp än män, är något jag håller med Gens om. Kvinnorna är generellt också mer fyllda av sin mission och sin uppgift att förvalta kapitalet. Kvinnorna sätter sina arbetsuppgifter långt före de egna intressena - till skillnad från män, som oftast gör tvärtom.

I Gens nyutgivna bok, "Myten om det motsatta könet", som är ett inlägg i köns-debatten, driver han tesen att könsskillnaderna främst handlar om fostran och som inte har så mycket med biologi att göra.
Han menar att det mesta idag utgår från det maskulina tänkandet, där drivkraften är inriktad på att tjäna så mycket pengar som möjligt och att jaga statusprylar, som visar att man är en "riktig man". Det finns inget som antyder att vi skulle slå av på farten i denna jakt - alla tankar på konsekvens och ansvar faller - "jag tror det maskulina samhället är på väg mot sin undergång", säger han.

Om man dessutom snabbt tittar in i skolans värld tycker jag att både mina teser såväl som Gens, stämmer ganska väl in. Studier visar i många fall att flickorna generellt är mer fokuserade på sina studier och vad man vill utbilda sig till. De är också i högre grad än pojkar i samma ålder benägna att lägga ned betydligt mer tid och kraft för att nå sina mål. Om inget radikalt görs åt den här situationen kommer troligen vårt samhälle att se ganska annorlunda ut redan inom 8 - 10 år.

En risk är dock att den maskulina strukturen kan bestå, trots att kvinnorna i allt större utsträckning tar männens ställe och detta just för att kvinnorna tagits in på arenan på männens villkor. Frågan är om de har kraften, modet och förmågan att vrida de befintliga strukturerna och konventionerna i riktning mot det mer ursprungliga och genuint "kvinnliga", när de väl intagit scenen? Gens såväl som min förhoppning i det fallet, är att kvinnligt ledarskap ska skilja sig från manligt, även om det är tveksamt om det kan bli så. Makt tenderar att korrumpera, oavsett vem som innehar den.